I underjorden

Leonora Carrington 1917-2011 Kristoffer Norheden 183s

Carringtons liv borde bli film! Bokens första del ska tydligen kunna dechiffreras som hennes förhållande med Max Ernst från 1936 till 2. världskrigets utbrott. Det är skrivet i surrealistisk stil och påminner både om Dahlis tavlor och Alice i Underlandet – helt bisarrt.

Andra delen känns mer nyktert självbiografiskt och utspelar sig från det att hennes älskare Max Ernst blivit arresterad av Gestapo och Carrington flyr till Spanien där hon utvecklar en spritt språngande galenskap och blir intagen på psykklinik där hon bältas och förnedras på det grövsta – tydligen bekostat av hennes föräldrar – tills att hon med mexikansk diplomat fly via USA till Mexiko. Max Ernst får hjälp att fly av – och gifter sig med – Peggy Guggenheim(!!) Hon återsåg aldrig sin far.

Mina universitet

Maksim Gorkij (1869-1936) Bakhåll 2021 (1923) Översättning Bengt Samuelsson 170s

Han var 52 år när han skrev denna tredje del av sin biografi när han levde i exil i Italien efter att ha kritiserat ryska arkebuseringar av dissidenter.

Jag tycker inte boken känns genuin – det påstås att han skulle vara den bästa beskrivaren av den ryske luffaren och det ryska småfolket. Och visst finns det scener som känns genuina. Men om detta skall vara en beskrivning av hans bildningsår (mellan ca 10 och 20 års ålder?) så känns det väldigt tunt. Det är varken en kronologiskt byggd berättelse eller en entydig berättelse av vad han gjorde: en tid var han uppenbarligen springpojke år en handelsman, en tid var han springpojke åt en bagare, en tid var han på flodpråmar. Alla han mötte var hatiska och snikna, alla angav varandra, rättssäkerheten obefintlig, svälten ständigt närvarande. Bönderna var värst – adeln var väl så fjärran från hans värld att de inte berördes.

Nej, jag tycker inte den gav mer än ett mycket suddigt intryck av vem Gorkij var.

Tidigare läst En mor.

Sifferdjur : hur siffrorna styr våra liv

Micael Dahlen (*1973), Helge Thorbjørnsen, Volante 2021, 207s

Det är tilltalande att två professorer (ekonomi, marknadsföring), som förväntas vara siffernördar har så filosofisk men även evidensbaserad skepsis till siffrors betydelse. I boken Sifferdjur beskriver de pedagogiskt med ett antal exempel hur siffror styr våra liv och manipulerar oss:

  • The asshole effect – när vi börjar räkna blir vi automatiskt sifferfixerade – snåla, ogina, självfokuserade.
  • Så fort vi börjar kvantifiera börjar vi konkurrera.
  • Ankringssiffror: hör vi en siffra så biter den sig fast och vi sättar nästa siffra med referens till den första.
  • Vi tror att något är mer säkert om det har en siffra än om det är ett allmänt yttrande: 65% av befolkningen är för dödsstraff vs. en majoritet är för dödsstraff. Vi frågar i mindre grad vem som gjort undersökningen när resultatet är en siffra än när det är ett allmänt påstående – dvs vi tror mer på siffror.
  • Siffror manipulerar: om vi får från om vi tror att 65% av befolkningen är för dödsstraff, kommer vi att svara med en siffra som är närmare 65% än om vi inte fått någon referenssiffra.

Det är lättläst och roligt och pedagogiskt men kunde ha rymts på 8 A4.

Ytspänning

Olivier Norek (* 1975) , Sekwa 2020 (2019) Översättare Cecilia Franklin, 350 s

Polisroman om en kvinnlig kommissarie som blir skjuten i ansiktet och blir avpolletterad på landsbygden för att hon ska ”vila upp sig”. I den lilla landsortsstaden upptäcker hon ett cold case och romantiken blomstrar. En riktigt tarvlig historia som vill adressera kvinnor som känner sig förminskade: hjältinnan blir undanknuffad men är stentuff och får sin revansch. Bland annat på sin fd pojkvän som hon förnedrar på ett mycket osmakligt sätt.

Men jag sträckläste… Helt klart en kioskvältare. Och precis som när jag satt i mig en familjeförpackning godis: jag mår lite illa och känner att det inte var nyttigt.

Natt i Lissabon

Erich Maria Remarque (1898-1970), Bonnier 1968, (1963) 248s

Ytterligare en omtumlande spännande määsterligt uppbygd roman av Remarque! Att han lyckas med nya unika berättelser varje gång. Denna när han var 65 år och redan hade övertygande skildrat 1:a världskrigets helvete och 2.a världskrigets fasor, så vänder han perspektivet och skildrar den flyende antifascistens öde. Mästerligt!

Romanens handling: en flykting möten en annan flykting en natt i Lissabon och den ene lovar ge sina amerikabiljetter och visum om han får berätta sin historia som är en dramatisk kärlekshistoria. Berättelsen är full av osannolika händelser, osannolik tur och otur, just så som livet är.

Rekommenderas varmt!

Tidigare läst På västfronten intet nytt; Tid att älska dags att dö

Minnet av minnet

Maria Stepanova (*1972), Norstedt 2019 (2017) Översättare Nils Håkansson 566s

Stepanova är en av Rysslands mest hyllade nutida kulturpersonligheter – lyriker och redaktör för colta.ru. Denna släktberättelse är originell och essäistisk – hon resonerar om minnet och vad vi minns. Boken tar avstamp i den lägenhet som hon tömmer efter sin faster. En lägenhet på två rum som är fylld med minnen från släktens många förflyttningar och öden. Inledningsvis räknar hon upp saker som finns i lägenheten, allteftersom berättar hon om personer och hela tiden refererar hon till tänkare och författare i den ryska och europeiska traditionen. Bland författare som nämns flera gånger är Tove Jansson (!), Anna Achmatova, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva.

Jag är ganska stolt över att ha läst boken – för jag måste erkänna att jag tycker den är tråkig. Sorgsen, filosofisk och — tråkig. Men som ofta: trots allt så ger kunskap och förståelse. Stepanova är av judisk börd och många av släktens öden utspelar sig i dagens krigszon: Kiev, Odessa, Krim, Donetsk.

Rekommenderas ej. Däremot för den återigen tankarna till den fantastiska boken Det goda sovjetiska köket som via matrecept och minnen berättar både Sovjets historia och en familjs historia. 

Omon Ra

Viktor Pelevin, Norstedts 1999 (1992) Översättning Ben Hellman 163s

Pelevin lär vara en av Rysslands populäraste författare. Jag tror inte att det beror på denna bok som visserligen är modigt skriven – en kritik av rymdprogrammet blandat med något Kafka/fantasyaktigt – men den kanske appellerar till ryssar som upplever det absurda i det ryska samhället. Det finns likheter med Sarokins böcker (Blått fett).

Rekommenderas inte.

Godset

Isaac Bashevis Singer (1903-1991), Bra Böcker 1982 (1969) Översättare Mårten Edlund, 337s

Ett myller av människor älskar, bråkar, kämpar och försöker hitta lycka i Warszawa och New York. Bokens historia spänner från början av 1800-talet fram mot seklets slut och de historiska händelserna i form av begynnande industrialism och ökande judeförföljelser skymtar i bakgrunden. Jag har svårt att hålla reda på alla personer och deras kopplingar till bokens huvudperson Ezriel som är gift i bokens början, lämnar fru och barn men blir snabbt besviken och bedragen. Personerna runt om kring honom gifter och skiljer sig på löpande band och utan vare sig någon spänning i analys eller språk. Ungefär som om någon skulle redogöra för sin släktband bakåt i tiden: a gifter sig med b, men blev kär i d och fick två barn; B hade under tiden gift sig med f som i sin tur var olycklig osv. Helt fullständigt ointressant.

Boken får dock ett vacker slut – det hela tycks gå ut på att visa att judarna har en egen historia som de blir olyckliga av – men att de blir ännu olyckligare när de försöker frigöra sig från den.

Rekommenderas inte.

Vem tror hon att hon är Suzanne Osten?

Suzanne Osten (*1944), ordfront 2021, 460s

Tyvärr får jag en väldigt osympatisk bild av Suzanne Osten genom hennes bok: Hon verkar se sig själv som skapelsens centrum där alla andra personer nämns endast periferiskt. Undantaget är modern som hon hatar. Och det är lätt att förstå hennes hat: modern tycks ha uppfattat sina barn endast som påhäng. Hur kan en mor säga till ett barn som skadat sig: Det där gjorde du med flit!? Överhuvudtaget är beskrivningen av vad som hänt i Ostens liv så knapphändig och impressionistiskt beskrivet att man nog måste känna till både henne, hennes tid och kulturvärlden väldigt väl för att överhuvudtaget förstå vad hon anser sig erfarit. För att förstå hennes syn på teater, måste man gå till annan litteratur. Möjligen kan jag tänka mig att dessa lösa anteckningar kan fungera som referensmaterial för dem som försöker spåra Ostens liv och gärning.

Reko0mmenderas inte.